startsidan


Allvis giftemål Balders död Fenrisulven fängslas
Frej är kär Frejas smycke Hur Sleipner kom till
Iduns äpplen Lokes vad med Brokk Mjölner är stulen
Människobarnen Nibelungeguldet Oden besöker Vavtrudner
Oden offrar sitt öga Ragnarök Sagan om Rig
Sigurd Fafnesbane Skaldemjödet Skapelsen
Tor och färjekarlen Tor och Geiröd Tor och Rungner
Tors fiske Utgårdaloke Vanakriget
Vörlund Smed Ägirs ölgille

Sigurd Fafnesbane

För länge sedan bodde en ung man, Sigmund, hos sin far, kung Völsung. Hans tvillingsyster Signe skulle gifta sig med Siggir, kungen av Götaland. Salen där bröllopet skulle stå var av annorlunda arkitektur. Den var byggd runt en väldig ek, vars stam höll upp taket och stöttade väggarna. Eken var känd i hela världen under namnet Branstock. Mitt i festen steg en främling in. Han hade på sig en bredbrättad slokhatt, fläckig av resdamm, och han hade bara ett öga. I sin högra hand höll han ett brett, glänsande svärd. Han gick fram till Branstock i salens mitt och körde med all sin kraft in svärdet i eken. Den som kan dra ut svärdet ur trädet får behålla det som en gåva från mig, förkunnade han. Det finns inget bättre svärd i hela världen. Dess klinga kommer aldrig att svika förrän jag kallar dess ägare till mig. Sedan försvann främlingen ut i natten. Alla de närvarande krigarna försökte genast att dra ut svärdet, men de misslyckades alla, till sin förtret. Kung Völsung misslyckades, brudgummen kung Siggeir likaså. Även kung Völsungs nio söner misslyckades, och sedan var det dags för den unge Sigmund att prova sin styrka. Den gyllenblonde pojken lade sina händer på det juvelprydda fästet och svärdet nästan kastade honom tillbaka, så lätt gled det ur trädet.

Svärdet tjänade honom väl och många år senare låg Sigmund, den siste ur den ryktbara Völsungätten, döende på slagfältet. Hans hustru Hjördis satt gråtande bredvid honom, medveten om att inga böner skulle kunna rädda honom ifrån dessa sår. Sigmund böjde sig fram mot sin fru och berättande viskade om svärdet. Kung Siggeir, hade dödat hans far, kung Völsung och han hade dödat hans nio bröder, för att sedan tillägna sig själv svärdet. Nu hade Sigmund hämnats. Siggeir var död och svärdet i sina rätta händer. Svärdet har vunnit varje kamp på slagfältet åt mig, tills idag. Jag stod här under striden och allt verkade gå mig väl. Då fick jag se en främling komma gående, enögd med svart slängkappa och slokhatt. Han hade ett spjut vars like jag aldrig skådat. Jag slog till spjutskaftet med mitt svärd. Och svärdet splittrades i tre delar. Då förstod jag vem det var som kommit för att kalla mig till Valhall. Ta nu dessa tre delar. Du skall föda mig en son och han kommer att behöva ett svärd. Efter dessa ord slöt han ögonen för sista gången.

Flera år senare levde Hjördis med sonen till kungen av Danmark. Kungen hette Hjalprek och hans ståtliga son hette Alf. Tillsammans med Alf hade Hjördis fått en son som de kallade Sigurd. De bestämde att man skulle lära honom till smed och den bästa smeden, dvärgen Regin, anlitades som lärare. Eftersom Regin var dvärg försökte han ibland sprida lite osämja hos kungafamiljen och en dag sade han till Sigurd att han tyckte att Alf behandlade Sigurd som en springpojke. Det är inte sant, sa den ärlige Sigurd. Alf ger mig allt vad jag begär. Be honom då om en häst, sade Regin. Sigurd lydde rådet och Alf svarade att de bästa hästarna var de som sprang lösa i skogsbrynet. Han kunde själv förse sig med den bäste. Sagt och gjort. Sigurd gav sig iväg till skogen och på vägen dit träffade han en främling. Vart är du så skyndsamt på väg, undrade främlingen. Jag ska välja ut en häst, svarade Sigurd. Du kanske vill hjälpa mig. Det ville främlingen och de gav sig iväg för att hitta flocken. Främlingen föreslog att de skulle låta hästarna simma över en intilliggande sjö på prov, så alla hästarna skickades ut i vattnet. Alla hästar simmade lätt över, men det var bara en som outtröttad galopperade iväg på andra sidan sjön. Det var en fin, grå hingst med stolt, böjd hals och skarpa, klara ögon. Du kan lita på mitt ord, sade främlingen. Den där hästen är den bäste i världen. Han är en avkomma till Oden egen åttafotade häst Sleipner. Han kommer att bära dig snabbt och säkert i krig och fred. Sedan försvann han, så snabbt att Sigurd inte hann tacka honom. Sigurd döpte hästen till Grane.

Regin som lade märke till att Sigurd inte bara var en mycket modig, godhjärtad och skicklig pojke, utan även innehavare av en häst vars like inte skådats, började smida på en plan. Regins bror Fafne hade en ofantlig guldskatt, kallad Nibelungeskatten. Förvandlad till en drake ruvade han på skatten i dag och natt. Regin ville ha skatten och han nämnde planen för Sigurd. Sigurd blev smickrad över hans förslag, men sade att han bara var en pojke och han hade inte ett sådant svärd som krävdes för att döda en drake. Regin svarade att han skulle smida honom ett sådant svärd, med alla dvärgars skicklighet och alla runors trollkrafter. Han gick genast in i smedjan. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som svängde det med båda sina händer och lät svärdet falla ned på städet med en smäll. Klingan brast i småbitar. Regin smidde ett nytt svärd, denna gång tog det lite längre tid. Sigurd provade det och återigen brast klingan. Sigurd berättade detta för sin mor, Hjördis. Då berättade hon för honom om hans fars svärd som dragits ur trädet Branstock för många år sedan. Sigurd tog bitarna till Regin som smidde ihop dem. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som lyfte det med båda sina händer för att prova det mot järnstädets tjocka huvud. Städet klövs mitt itu. Sigurd kallade svärdet Gram.

Nu ansåg Regin att Sigurd var redo att möta draken Fafne och tillsammans gav de sig till dammen där draken brukade dricka. Regin vågade inte gå längre, men han gav Sigurd ett råd; att han skulle akta sig för drakens blod då denne väl var död. Blodet kommer att bränna dig till döds, sade Regin. Så Sigurd började ensam gå mot grottan. När han gått en liten bit såg han en främling. Främlingen hade endast ett öga under det hängande hattbrättet. Främlingen undrade vart Sigurd skulle och Sigurd svarade att han skulle döda draken Fafne. Främlingen gav honom då tre råd. Det första var att han inte skulle nalkas Fafne framifrån ty elden brände allt till döds. Det andra rådet var att han skulle gräva en grop i drakens spår för att på så sätt kunna sticka svärdet i hans hjärta underifrån. Det tredje rådet var att han skulle bada i drakens blod eftersom varje kroppsdel som träffades av blodet skulle bli osårbar och kunde inte skadas av något vapen i världen. Det kommer inte att bränna dig som Regin sa. Denna gången hyste Sigurd inga tvivel om vem mannen var och han gjorde precis som han sa. Han grävde en grop i drakens spår och lade sig att vila.

Det första tecknet på att draken nalkades var att marken började skaka. Det hördes ett avlägset dånande som tilltog i ljudstyrka. En pust av svavelstinkande rök svepte över hålet och strax en efterföljande eldslåga. Därefter kom draken Fafne. Hans rasslande fjäll krasade mot kanterna på hålet och rev ner en massa jord. Sigurd väntade tills han trodde att draken var precis över honom och då högg han till med Gram. Blodet forsade snabbt ned i hålet han grävt och Sigurd tog av sig alla kläderna för att blodet skulle nå överallt. Det gjorde det också, förutom på ett ställe där en ljungkvist fastnat, precis mellan skulderbladen. Sedan grävde sig Sigurd ut och såg draken vrida sig i dödskramper. Den långa drakstjärten svängde svagt och tunna slingor av rök steg ur näsborrarna. Regin välkommnade honom strålande. De bestämde sig för att steka Fafnes hjärta. Även om draken varit ond så var det ändå dvärgens bror och Regin ville att något av Fafne ändå skulle leva vidare i honom. Sigurd började att tillaga hjärtat över elden, men råkade bränna sig lite på det heta drakblodet. Han stoppade genast fingret i munnen och i samma stund hörde han en massa röster. Han såg sig omkring, men upptäckte inga fler människor i närheten. Rösterna hördes fortfarande tydligt och efter en stund förstod han att han kunde förstå fågelspråk. Så synd att Sigurd steker hjärtat åt någon annan, kvittrade en fågel. Han borde äta hjärtat själv och bli den visaste bland män. Ja, kvittrade en annan fågel. Då skulle han förstå att Regin tänker döda honom och ta hela skatten själv. Om han hade något förstånd, svarade den första fågeln, skulle han ta sitt svärd Gram och hugga huvudet av Regin. Men se där! Jag är rädd att det är för sent. Sigurd vände sig hastigt om och såg Regin som just var i färd med att sticka honom med sin dolk. Med ett välriktat svärdshugg avskiljde Sigurd Regins huvud från kroppen.

Sigurd steg i sadeln på Grane och red till hålan där skatten låg. På toppen av alla dyrbarheter glimmade en ring som Sigurd genast stoppade i fickan. Återigen hörde han fåglarna kvittra till varandra. Sigurd borde lämna skatten där den ligger, sade fåglarna. Skatten är säker här. Sigurd borde åka till Hindarfjäll och skaffa sig en mö, som är fagrare och mer värd än alla skatter. Sigurd som litade på vad fåglarna sade talade genast om för Grane att de skulle till Hindarfjäll. När de närmade sig Sigurd ett väldigt ljussken, och ännu närmare såg han en massa eldar som omgav en bergstopp på vars mitt det stod en väldigt borg. Sigurd manade på Grane att hoppa över eldmuren och de lyckades landa oskadda på den marmortäckta borggården. Sigurd hoppade av och lät tyglarna hänga löst. I mitten av borggården fanns en plattform, tre trappsteg hög, som på alla sidor omgavs av pelare vilka bar upp valvbågar. I mitten stod en vackert utsirad bädd där en krigare låg i full utrustning. Ansiktet var täckt av en hjälm och kroppen av en åtsittande brynja. Vid fotändan låg en sköld och ett spjut. Kroppen var dödsstilla. Sigurd steg upp på plattformen och granskade den praktfulla hjälmmasken. Ögonbryn och mustasch var inlagd i masken med fina silvertrådar. Sigurd lyfte med båda händerna varsamt masken av huvudet och en kaskad av blont hår vällde fram. Krigaren var en ung kvinna. Sigurd såg att hon andades och rispade lite lätt med svärdet mot brynjan. Den sprack upp och avslöjade en vacker kvinna klädd i vitt.

Kvinnan satte sig upp och berättade en egendomlig historia för honom. Hennes namn var Brynhild och hon var en av Odens valkyrior. Under en strid då Oden utlovat seger till en kung vid namn Hjälm-Gunnar hade hon givit segern till Hjälm-Gunnars fiende, en ung man vid namn Agnar, och Oden hade blivit rasande. Som straff sade han att hon skulle gifta sig med den första man hon såg oavsett hur gammal, feg, ful eller förlamad han var. Brynhild hade bett om nåd, och till slut lät han henne sova på Hindarfjäll bakom en mur av förtrollade lågor. Då visste jag, sade hon, att endast en mycket tapper yngling skulle våga bryta sig igenom denna mur. Sigurd berättade för henne om sina äventyr, om draken och skatten. Han talade också om drakblodet han badat i. Sedan tog han upp ringen, Andvaranut och trädde den på hennes finger. De lovade varandra evig trohet, men sedan blev Sigurd tvungen att ge sig av, ty han var inte längre säker på att skatten var i ett säkert förvar. Han lovade Brynhild att komma tillbaka och gav sig iväg tillbaka mot Gnitaheden. När skatten var hemma i Danmark bad hans mor honom att hämnas hans fars död och detta tog några år. På väg hemåt passerade han kung Gjukes land. Drottningen Grimhild såg genast att denne man var den rätta för hennes dotter Gudrun att äkta. Eftersom Sigurd inte verkade se Gudruns skönhet, även om han var artig, belevad och fick henne att skratta, bestämde sig Grimhild för att ge honom en kärleksdryck. Drycken verkade och Sigurd glömde genast Brynhild, vars bild han tidigare sett inom sig varje dag. Gudrun som aldrig skådat en fagrare man var inte svår att övertala och inom kort var de gifta.

Det levde lyckliga tillsammans och så skulle det också kunnat förbli om inte Gunnar, Sigurds nya svåger, hade velat ge sig ut på äventyr. Han hade hört talas om en mö som låg innanför an mur av eld, och han bad Sigurd att följa med och rädda henne. Sigurd och Gunnar med sina två bröder Högne och Gottorm gav sig iväg till Hindarfjäll. När de kom till den magiska eldmuren vägrade brödernas hästar att hoppa över. Gunnar bad att få låna Grane, vilket han också fick, men hästen vägrade att hoppa över om ryttaren var någon annan än Sigurd. Sigurd erbjöd sig då att låna Gunnars rustning, hämta kvinnan och sedan byta tillbaka rustningen utan möns vetskap. Detta gick Gunnar med på och Sigurd och Grane hoppade över muren. Sigurd gick fram till Brynhild i full utrustning och hälsade henne med orden; Jag är Gunnar, kung Gjukes son. Jag har ridit genom lågorna för att föra med mig dig som min brud. Brynhild tyckte att hon kände igen den stolte krigaren och bad honom ta av sig sin hjälm, men Sigurd sade att detta var omöjligt före de ridit tillbaka genom elden. Brynhild sa att hon ville sova på bädden en sista natt och Sigurd lade sig då bredvid henne. Svärdet Gram lade han emellan dem. När Sigurd nästa dag vaknade före Brynhild såg han ringen på hennes finger. Han kom inte riktigt ihåg allting, men det kändes rätt när han varsamt tog av henne ringen och stoppade den i fickan. Han väckte Brynhild och de gav sig av till tältet där kung Gjukes söner väntade. Sigurd och Gunnar skiftade rustning i tältet och Gunnar steg ut med hjälmen i handen och förkunnade att Brynhild nu var hans brud.

Eftersom så många människor var inblandade i lögnen var det oundvikligt att sanningen skulle komma fram till slut. Gudrun hade fått veta allting av sin make och hon hade också tiggt och bett för att få den vackra ringen, Andvaranut, på sitt finger. En dag när Gudrun och Brynhild badade frågade Gudrun om Brynhild var rädd och inte vågade simma längre ut. Jag är valkyria, svarade Brynhild. Jag är aldrig rädd. Min man är iallafall modigare än din, sade då Gudrun. Det är inte heller sant, ingen annan dödlig än Gunnar skulle våga hoppa genom de förtrollade eldslågorna för att rädda mig, svarade Brynhild. Då talade Gudrun om att det minsann var hennes man Sigurd som räddat henne och som bevis visade hon sitt finger där den ståtliga ringen glimmade. Brynhild blev utom sig av sorg. Sigurd hade inte bara svikit deras kärlek, utan också fått henne att bryta sin ed till Oden att äkta den man som räddade henne. Hon sade till Gunnar att hon inte kunde leva med honom om han inte dödade Sigurd. Han svarade att det kunde han inte, Sigurd hade gjort detta för att hjälpa honom. Men bröderna Högne och Gottorm var i inte lika ömsinta och tog sig an uppdraget med dolkarna i högsta hugg. Så dog Sigurd, drakdödaren, och Andvaranuts förbannelse hade än en gång gått i uppfyllelse. Gudrun befallde att ett likbål skulle tändas och när Sigurds kropp antändes av lågorna stod Brynhild på borgstaket och insåg att hon inte ville leva om inte Sigurd levde. Därför kastade hon sig ner mot borggården och döden var ögonblicklig. Senare på dagen upptäckte en av tjänarna att Grane inte var i sitt stall. Vid middagen avslöjade en av stallpojkarna att han sett hästen galoppera upp i himlen. Med två ryttare som omfamnade varandra.

Relaterade länkar: Andvaranut Brynhild Gnitaheden Gram Grane Gungner Nibelungeguldet Oden Regin Sleipner

Intresserad av svärd? Vikingarnas stridskonst 39:- på Adlibris [visa alla]


Axe [Artiklar] [Asgård] [Djur] [Gudar] [Jättar] [Magi] [Muren] [Runor] [Länkar] [Sägner] [Ting] [Viking]

[Sök] [Kontakt] [Skriv ut sidan] [In English]
Axe