startsidan


Allvis giftemål Balders död Fenrisulven fängslas
Frej är kär Frejas smycke Hur Sleipner kom till
Iduns äpplen Lokes vad med Brokk Mjölner är stulen
Människobarnen Nibelungeguldet Oden besöker Vavtrudner
Oden offrar sitt öga Ragnarök Sagan om Rig
Sigurd Fafnesbane Skaldemjödet Skapelsen
Tor och färjekarlen Tor och Geiröd Tor och Rungner
Tors fiske Utgårdaloke Vanakriget
Vörlund Smed Ägirs ölgille

Ragnarök

När Mimer inte längre vaktade vid brunnen, fylldes den med löv och Yggdrasils mellersta rot började ruttna. En dag lyckades den envetne draken Nidhögg att gnaga av den nordligaste roten vid Hvergelmer. Nornorna oroade sig, de märkte att världsträdet började gulna här och var allt eftersom Urdabrunnens vatten började mista sin glans. Asar, jättar, människor, alver... Alla var de oroliga. Den enda som var lugn var Oden, som med sitt öga i Mimers brunn kunnat förutse det som skulle ske och därför hunnit vänja sig vid tanken. Temperaturen började sjunka och asarna fick allt oftare pulsa i den höga snön vid Idavallen.

En dag samlade Oden asarna till sig och talade om för dem att Yggdrasil började bli gammal. Han berättade att Hels skepp Nagelfare snart stod klart vilket skulle förebåda Fimbulvinter, tre vintrar i rad utan sommar emellan. Och därefter Ragnarök. Sedan gick det några hundra år. Våren kom senare och senare. Hösten kom tidigare och tidigare. Sommaren blev kortare och kortare. Till slut kom två vintrar i rad och då visste gudarna att det var dags. Människorna frös. Svartalverna frös. Även asarna frös. I juni stelnade mjödet i Valhall. I juli djupfrystes Särimner. Urdabrunnen bottenfrös och nornorna huttrade. I september slog vädret plötsligt om. Ett oväder med storm och regn piskade in över det utmattade världsträdet. Skeppet Nagelfares konturer syntes i dimman. Vargarna Skall och Månegarm närmade sig oundvikligen Sol och Måne. Plötsligt knäcktes en av Yggdrasils grenar och rasade ner över Midgårdsormens rygg. Den släppte omedelbart taget om sin svans. Fenrisulven och Garm slet sig ur sina kedjor. Gemensamt lossade odjuren den fastkättrade Loke. Draken Nidhögg sprang klumpigt men beslutsamt mot Asgård. Bakom honom marscherade jättarna. Heimdall, som såg allt detta, tog upp Gjallarhornet och blåste.

Asarna grep sina vapen och formerade sig på slätten Vigrid. Enhärjarna marscherade ut från Valhall under Tyrs befäl. Brage och Njord ställde sig bredvid Tyr och sedan började det. Eldjätten Surt red fram mot den klent beväpnade Frej som inte hade något annat vapen än sitt hjorthorn. Detta körde han genom ögat på Surt för att sekunden efter klyvas av Surts flammande svärd. Tors son Magne skickade en dödande pil mot Nidhöggs huvud. Sida vid sida stred Oden och Tor mot Fenrisulven och Midgårdsormen. Oden körde med all sin kraft sitt spjut Gungner i bröstet på Fenrisulven, men vargen fällde Oden till marken. Tor slog ihjäl Midgårdsormen med Mjölner, tog nio steg bakåt och föll död ned förgiftad av ormens etter. Tyr dräpte den väldiga varghunden Garm. Vidar tog hämnd för Oden genom att ställa sin tunga sko i gapet på Fenrisulven innan han innifrån fällde honom med sitt svärd. Ärkefienderna Loke och Heimdall kastade samtidigt sina spjut och genomborrade varandra. Mode fann att han stod omringad av en hel hord jättar, men Mange och Vidar var snabbt framme till hans undsättning.

Plötsligt märkte de att allt vapenlarm tystnat. Vindstyrkan ökade. En vind från väster böjde asken åt öster. Bifrost föll samman. En vind från öster böjde asken åt väster. Då störtade Alfheim, Folkvang och Noatun. En vind från söder böjde asken åt norr. Då rasade Lidskjalf, Fensalarna och Bildskirner. En vind från norr böjde asken åt söder. Då knäcktes den sista roten vid Urdabrunnen. Världsträdet föll. Alla asynjorna kom rusande från höger och vänster. Plötsligt skrek Odens dotter Saga till och pekade. Där, från svartalvernas område, syntes eldsflammor stiga upp. Idun förstod att det var Brokks och Sindres ässja som hade vält och att elden nu var lös i det torra trädet. Vidar satte kurs mot Nidhögg, fann Frej och tog skeppet Skidbladner ur hans ficka. Han vecklade ut skeppet och hjälpte de andra i. Mode och Magne satte segel. När de var nästan ute i havet tornade Nagelfare upp sig framför dem, men Vidar lyckades styra undan. De fortsatte segla ut, bort från världen...

Efter en lång tids seglande såg de återigen strand och landsteg den nya världen. Återigen stod de på Idavallen, men denna gång utan alla de andra gudarna. Det är bara Vidar, Mode, Magne, bröderna Höder, Balder och Vale samt människorna Liv och Livtrasa som överlevt.

Relaterade länkar: Balder Fenrisulven Frej Garm Gjallarhornet Gungner Heimdall Höder Loke Magne Midgårdsormen Mjölner Mode Måne Månegarm Nagelfare Nidhögg Oden Saga Skall Skidbladner Sol Surt Tor Tyr Vale Vidar Vigrid

Vill du veta mer? Runor - historia, tydning & tolkning 39:- på Adlibris [visa alla]


Axe [Artiklar] [Asgård] [Djur] [Gudar] [Jättar] [Magi] [Muren] [Runor] [Länkar] [Sägner] [Ting] [Viking]

[Sök] [Kontakt] [Skriv ut sidan] [In English]
Axe